Vad är ditt bästa tränings/tävlings minne?

Inser nu att det bara är två veckor kvar tills jag ska springa mitt tredje göteborgsvarv och som alla andra år hade jag hoppats på att jag skulle vara bättre tränad. Men runt ska jag väll ta mig på ett eller annat sätt. Det är bara underbart och vara endel av stämningen. Ja och nu åter till mitt bästa minne. Det får nog helt enkelt vara när jag kom imål efter min första halvmara/gbgvarv. Jag hade länge velat testa och utmana mig. Jag hade vart anmäld två år i rad men ej startat någon av gångerna. Första året 2009 beslutade jag mig för att hoppa över för att vi skulle ha återträff efter 10 år från när vi slutade nian. Detta efter att ha velat fram och tillbaka. Till min besvikelse så blev återträffen inställd pga för ¨få anmälningar. Anmälde mig igen till gbg varvet 2010. Laddad att springa vaknar jag på torsdagen innan loppet med en helsikes halsonda. Vägrade inse att jag inte skulle kunna springa. Så vi åkte ner till gbg men fick inse på morgonen att det vore livsfarligt och springa med jätte ont i halsen och en värmebölja på 25 garder. Med en stor känsla av besvikelse och misslyckande fick jag stå och titta på alla andra tappra löpare.
Men skam den som ger sig 2011 var jag åter igen anmäld och nu skulle det bli av. Var grymt nervös inför starten. Trots att jag visste att jag fixade 2,1 mil, hade ju testat det innan på ett träningspass.Efter lång väntan var det min tur att starta. När starten har gått för min startgrupp springer vi på ena sidan bandet och på andra sidan kommer dom som avverkat sina 21km. Jag sa till tjejen bredvid mig, tänk när vi kommer på den där sidan. Det går inte och beskriva stämningen runt banan. Riktig folkfest både för löparna och dom som tittar på. Sång och musik efter nästan hela banan och glada heja rop...På avenyn då jag hade avverkat 18km ungefär. Var jag sjukt trött och benen gick knappt framåt. Jag tänkte tanken att jag skämdes för att det gick så sakta men sen konstaterade jag att jag var f*n så mycket bättre än dom som stog på sidan och inte hade sprungit 18km, då försvann den där känslan av att jag skämdes.
Det går inte att beskriva känslan när jag svängde in på slottsskogsvallen. Trött, lycklig och en känsla av äntligen har jag gjort det. Kunde inte låta bli att fälla några tårar när jag sprang över mållinjen. För mig var det stort att ha klarat en halvmara och efter två års inställda lopp kändes det underbart att klara det. Även om tiden inte var den jag hade hoppats på.

Direkt jag kom i mål visste jag att jag ville springa 2012 också. Annars brukar jag alltid säga "aldrig mera" direkt efteråt.